.

Ja nu går jag bara och väntar på att tiden ska gå. Hur lång tid kan det ta egentligen? suck. Tiden är ju som vanligt, frågan är bara känslan. Ibland känns det längre, ibland känns det som det går jättefort. Nu går det extremt sakta.

Men det är ju faktiskt bara fem dagar kvar nu till jag får åka hem och pussa på min älskling. Som dessutom fyller år om några dagar! =)

Nej nu är det duschen som gäller om jag ska komma upp imorgon.

Älskar dig älskling!

Herrå!

Har lite uppdates för er alla!

Eventuellt om nån vecka ska jag och Chatrine till Skövde på lite hederlig kovältning. Är ni som mig och känner att ni måste google för att få reda på vad det är så kan jag hjälpa er med att klistra in det här nedan =)

På nätterna sover korna som alla andra. Det unika med dem är att de sover stående. Då kan man passa på att välta ner dem. Nu är det så att kor är så himla finurliga och sover med ena örat öppet. Det vaknar väldigt fort om man står och knuffar på dem. Därför måste man göra en amrikansk fotbolls -tackling på dem. Spring helst från ett avstånd på 15 meter in i kon.

Låter skoj va?? haha



Sen har jag en ännu bättre sak att berätta för er. Något jag bara vill skrika ut över hela världen..
JAG HAR FÖRLOVAT MIG MED VÄRLDENS BÄSTA KILLE!!!
Det känns hur bra som helst. Det enda negativa med det hela är att jag är nästan 40 mil bort =(
Men nu är det mindre än en vecka kvar tills jag får pussa och krama honom igen. =)



Det får vara allt för denna uppdate!

Ha det bra allihopa =)

Älskar dig älskling!

Goddagens alla gamla och grå!
Även ni unga och fräsha såklart ;)
Ni väljer själv vilken kategori ni vill tillhöra! ;)

Idag har det vart skola, skola och mer skola.
2 redovisningar, föreläsningen och ett enskilt arbete fixat idag.
Mitt huvud sätts snart på strejk efter idag. Och på fredag är det tenta och inte är man ett dugg förberedd heller. Jag hoppas ju såklart på det bästa men med tanke på allt jag fått veta i skolan nu de senaste dagarna så känns det betyget mer och mer avlägset.

Men om inte annat så finns det omtentor, dock så ligger jag ju redan efter vilket inte heller känns så himla bra kan jag säga. =/
Och inte vet jag om jag kommer klara av att tenta upp det ordentligt heller. Det är helt enkelt för mycket information för lilla mig att ta in på samma gång. Men det ordnar sig med skridskor. Detta är dock min sista chans.

---

Sitter och kollar på svenska Hollywoodfruar och såg att den ena tanten hade en text på en vägg i sitt gästsovrum som gjorde mig helt varm inombords. "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta". den testen hade min farmor broderat på en tavla som hon hade uppsatt i sitt kök jämt. Eller iaf så länge jag kan minnas.
Saknar min farmor, och min morfar väldigt mycket. Förstår inte hur tomt det blir så fort.
Känns skönt å veta att de har det bra iaf. Och att dom vet att jag har det bra. =)

---

Nej nu blir det till att lyssna lite Pinks album Funhouse. Riktigt bra faktiskt! =D
Svängigt och skönt! ;) haha

---

Älskar dig älskling!! Bara längtar tills min present kommer med posten!
Du är underbar! Puss

Nu har jag äntligen kommit på nackdelen med att skriva blogg. Man kan inte säga allt man vill säga, för man vet inte vilken eller vilka som läser skiten man skriver och det kan lätt läsas in som mycket mer än vad det egentligen är. Ibland vill man bara spy av sig lite och det är lätt att det blir betydligt större än vad det egentligen är, även fast det för stunden känns precis lika stort som det kommer ut. 

Men ibland undrar jag vad man får allt ifrån? Hur kommer det sig att huvudet oftast är det förståndiga och hjärtat säger en hel annan sak? Och hur ska man veta vilket av dom man ska följa? Och vid vilket tillfälle? 

Igår fick jag höra att om man inte reagerar över huvud taget på vissa saker så är man inte känslomässigt involverad. Kan det stämma? Och i så fall, hur vet man hur man ska reagera? 

Kan det kanske vara så att ibland ska man bara strunta i vad både hjärna och hjärta säger och bara koncentrera sig på magkänslan. Men är inte magkänslan bara en annan form av det hjärtat säger åt en?

Om alla bara lyssnade på antingen eller, hur skulle relationer då se ut? Skulle allting vara precis likadant om alla handlade efter vad huvudet säger eller skulle saker bara bli pannkaka eftersom huvudet är den mer rationella delen av oss och allt bara skulle bli stelt. Kanske är det så att ingenting skulle hända över huvud taget, att vi skulle bli ensamma och tråkiga. För är det inte så att impulsivitet ligger hand i hand med hjärtat?
Ingen kan ju påstå att alla impulsiva saker de gjort varit genomtänkta - då är de ju inte impulsiva. Eller?

Förmodligen finns det inget bra svar överhuvudtaget utan man får helt enkelt ta det som det kommer och försöka styra över sina tankar, funderingar och känslor bäst man kan.
Jag skulle iaf inte vilja vara en person som bara handlar efter vad huvudet säger. Kan ju lätt säga att mitt liv skulle se mycket olikt ut det liv jag har idag om jag hade gjort så.

Man får nog nöja sig en del också, kan inte förvänta sig att allt kommer vara en dans på rosor jämt. Ibland får man ta smällar och ibland får man ge dom.
Men i slutändan så är det väl det som formar oss till dom vi är?

Idag har jag massor att säga och även ingenting.
Så jag väljer att inget säga.

Nix, så blir det inte.
Hade lite funderingar på att ta en spontan tur hem till Västerås idag så när jag tyckte klockan var lagom mycket och hög tid till att åka hem ringde jag till karln för att kolla vad han hade för planer för helgen och fick höra att han var ganska fullspäckad så jag beslöt mig rätt och slätt för att det får bli en helg hemma med städning och ompyssling av mig själv som dock också är rejält nödvändigt.

Än så länge har jag dock inte gjort ett skit här hemma, men det kommer väl det å. Känns som om jag inte bråttom längre med att komma i ordning nu när jag ändå kommer vara här hela helgen. This sucks!
Men nu är det ändå för sent för att ändra sig och åka tillbaka till Västerås.
Grejen är ju at tåka dit är inga problem, det är bara det att det känns hemskt varje gång jag måste åka tillbaka hit, så varför utsätta sig för det över huvud taget?? Lika bra att stanna kvar här och bara känna sig lite halvt dålig än att åka hem till Västerås, må underbart i typ en dag och sen må hemskt när jag väl måste åka tillbaka vilket redan är om några timmar. En helg går ofantligt fort kan jag lova. Och jag åker ju redan vid sen lunch på söndag i så fall. Suck!!

Men men, snart har veckorna gått och det är dags för praktiken som jag ser så ofantligt mycket fram emot, men det beror nog mest på att jag får vara hemma hos min älskling i två månader!!

Känns så himla tomt utan honom och med såhär mycket fritid som jag nu har kan jag inte låta bli å låta mina tankar fara fritt och fantisera. Kan ju bara avslöja att bröllopet och inflyttningen är i stort sett redan planerad och då har är det typ ett år kvar. Och det mest komiska av allt är ju att Tom inte har en koll. haha. Och det är knappt så jag själv har det, för även om jag har massor med ideér så känns det ändå helt tomt för Tom är inte med och planerar med mig. Och jag vill ha honom med i planerna. eller ja planerandet, i planerna är han ju självklart med i redan.

Men nu måste jag få ur mig lite ideér så ska nog börja skriva en lista på de saker jag har och som jag kommer ta med mig till vårt blivande genemsamma hem.

Manisk?
Jo jag vet!

Idag har jag ont i huvet är på allmänt "tyck synd om mig" humör så nu har jag bakat en chokladkaka åt mig själv för enligt Sex and the city som jag tittat på konstant de senaste dygnen så ska det tydligen bota allt. Chokladkaka alltså. Nu ringde klockan så nu lär jag gå och titta till kakan.. Brb

Kakan var inte ens i närheten av att vara klar så med lite fusk får vi nu se om kakan bli klar lite snabbare =)
Men det återstår å se.

Har egentligen inte så mycket att säga idag alls men kännde att jag var tvungen att skriva något.
Så det får vara det!

Älskar dig älskling!!!

Godbye!

Som ni alla vet vid det här laget är jag lycklig i mitt förhållande med min underbara pojkvän Tom. Kan inte se hur jag någonsin har kunnat se något hos de andra snubbarna jag varit tesammans med nu när jag har lite mer att jämföra med. Men som jag alltid brukar säga, det som hänt ångrar jag inte - jag hade inte vart den person jag är idag om saker och ting skett annorlunda.

Igår började vi prata om framtidsplaner och hur vi ska göra när jag kommer tillbaka till storstan igen. Vi har pratat förut om det men ärligt talat så även om jag kännt mig osäker på att flytta ihop med honom så har det ändå kännts som en grej jag verkligen ville göra. Låter konstigt jag vet, och faktum är att jag inte bryr mig om du som läsare förstår eller ej.
Men igår och fick jag en innerlig känsla som bara öste över mig att allt kommer bli hur bra som helst. Vi ska leta efter en fyra så nu behöver jag inet känna mig åsidosatt eller som att Tom måste ta bort en del av sina saker för att jag ska få plats vilket känns väldigt bra. Inte för att han skulle ha nå emot det, det vet jag, det är mer för min skull så att säga.

Och så blir det så bra om vi flyttar in i en fyra ganska så snart efter att jag kommit hem så jag slipper flytta så många gånger. Optimalt vore om det bara var å flytta direkt från Uddevalla in i fyran hemma i Västerås. Ingen mellanlandning utan abra pang på.

Har funderat på om jag egentligen skulle vilja flytta själv en stund innan jag flyttar ihop med Tom, bara för att få landa och komma på fötterna igen i min hemmiljö och så. Men så har jag gått och tänkt en del på det fram och tillbaka och kommit fram till att; Varför??
Jag kommer ju få samma "hemma" känsla när vi bor tillsammans i fyran som om jag bor själv. Tror mitt problem har varit att nu när jag bott med Tom har jag inte haft en pinal som är min. Utan allt som funnits är Toms saker. Jag har haft lite kläder och det är väl i stort sett allt också. Men sen när vi kommer bo ihop så kommer ju faktiskt mina saker också vara där och det kommer faktiskt bli vårt gemensamma hem.

Sen mina andra nojor jag haft, typ mina drömmar (ja E, jag vet att jag är dum :P ) men de har också satt sig fast i huvudet på mig så nu känns det underbart skönt att veta att jag inte behöver bry mig ett skit om det. Det finns sedan inget att vara nojig över. Det kommer bara vara han och jag, hans och mina saker, våra saker.

Nej nu får det här året ta och gå lite fortare. Är ju typ 300 dagar kvar någonting och inte går det fort inte. Haha. Men men, snart är det praktik igen och wips som det är så är det jul och sen börjar skolan igen och då är vi plötsligt inne på sista terminen. Ta igen alla de sista arbetena som skall göras och fixa i ordning och förbereda jobb och sista LIA platsen. Efter någon vecka kommer värmen komma, träden kommer blomma ut och jag kommer ta min examen och tråkigt nog flytta ifrån denna underbara sommarstad och min Chatrine som jag kommer sakna till tusen.
Blandade känslor över allting måste jag säga.
Men det blir nog bra ska ni se! =)


Nej nu får det vara nog för denna gång.


Älskar dig massor älskling!!

Jaha, då var man tillbaka i Luddetulla igen.
Det är med stor sorg i mitt hjärta som jag lämnar den stad och de personer jag älskar så mycket för att åka hit. Tolka mig rätt, tycker om Uddevalla med men det är inte hemma så som Västerås är.
Och för att vara helt ärlig så den enda personen som förstår mig och någorlunda känner mig i denna stad är Chatrine och för att vara en sån översocial person som jag ibland kan vara så känns det lite tråkigt med bara en enda underbar person.

Men sen tror jag att det som är det drygaste av allt är att när jag äntligen blivit riktigt förälskad och faktiskt kan se en framtid längre än en månad med någon så måste jag lämna honom. Vet att det bara gäller ett år men kan säga att ett år aldrig har kännts så länge som det gör nu. Det är prykiskt påfrestande att alltid ha sina tankar på annat håll. Att inte ha en fast plats här i livet.

Idag sa Eric till mig att jag har tre hem, och efter lite funderingar så kom jag fram till slutsatsen att det stämmer väldigt bra. Och det enda jag verkligen vill ha är en fast punkt, med närhet till människorna jag håller kär.

När jag satt i bilen idag fick jag en överväldigande känsla av att Tom gav mig en puss på huvet. Om jag sitter och kollar på tv eller nåt annat och han går förbi kommer han ibland fram och ger mig en puss på huvet innan han går vidare och gör sitt. Bara en sån liten grej kan få mig att sakna honom så himla mycket.

Men tiden kommer då jag får träffa honom i stort sett när jag vill, när mina grejer inte längre är mina utan de är våra. När "jag" blir ett "vi" och jag äntligen kan börja känna mig som en hel person, istället för den splitrade avbilden av den jag brukar vara. 

Nu ska jag ta och kolla klart på den värdelösa filmen jag har på och sen blir det till att hoppa ner i sängen och sova för ännu en skoldag imorgon. 

Puss och kram 
Ha de gött alla

Och en jättestor puss och kram till min älskling!