.

Nu har jag äntligen kommit på nackdelen med att skriva blogg. Man kan inte säga allt man vill säga, för man vet inte vilken eller vilka som läser skiten man skriver och det kan lätt läsas in som mycket mer än vad det egentligen är. Ibland vill man bara spy av sig lite och det är lätt att det blir betydligt större än vad det egentligen är, även fast det för stunden känns precis lika stort som det kommer ut. 

Men ibland undrar jag vad man får allt ifrån? Hur kommer det sig att huvudet oftast är det förståndiga och hjärtat säger en hel annan sak? Och hur ska man veta vilket av dom man ska följa? Och vid vilket tillfälle? 

Igår fick jag höra att om man inte reagerar över huvud taget på vissa saker så är man inte känslomässigt involverad. Kan det stämma? Och i så fall, hur vet man hur man ska reagera? 

Kan det kanske vara så att ibland ska man bara strunta i vad både hjärna och hjärta säger och bara koncentrera sig på magkänslan. Men är inte magkänslan bara en annan form av det hjärtat säger åt en?

Om alla bara lyssnade på antingen eller, hur skulle relationer då se ut? Skulle allting vara precis likadant om alla handlade efter vad huvudet säger eller skulle saker bara bli pannkaka eftersom huvudet är den mer rationella delen av oss och allt bara skulle bli stelt. Kanske är det så att ingenting skulle hända över huvud taget, att vi skulle bli ensamma och tråkiga. För är det inte så att impulsivitet ligger hand i hand med hjärtat?
Ingen kan ju påstå att alla impulsiva saker de gjort varit genomtänkta - då är de ju inte impulsiva. Eller?

Förmodligen finns det inget bra svar överhuvudtaget utan man får helt enkelt ta det som det kommer och försöka styra över sina tankar, funderingar och känslor bäst man kan.
Jag skulle iaf inte vilja vara en person som bara handlar efter vad huvudet säger. Kan ju lätt säga att mitt liv skulle se mycket olikt ut det liv jag har idag om jag hade gjort så.

Man får nog nöja sig en del också, kan inte förvänta sig att allt kommer vara en dans på rosor jämt. Ibland får man ta smällar och ibland får man ge dom.
Men i slutändan så är det väl det som formar oss till dom vi är?