.

Har suttit och funderat på det där med människor och personer i ens närhet. Är det så att alla har en person, oavsett ålder eller whatever som de kan ty sig åt. Säga vad som helst till, en mentor helt enkelt.
Jag har iaf en sån person i mitt liv.
Han är en av mina gammla lärare som jag hade när jag gick på högstadiet och vi har väldigt bra kontakt idag. Och har så också haft under många år, men det konstiga är att relationen mellan oss bara blir bättre och bättre med tiden.

För någon dag sedan satt vi i telefon och prata om livet i sig och varför saker är som de är osv. Vi pratade även om drömmar man har med livet och saker man vill göra. Om man inte har drömmar, vad har man då?
Varför har man drömmar och vad vill man med dom?
Fick en liten text av honom för någon dag sedan som jag tänkte lägga in här nedan.

"Drömmen är det viktigaste jag kan ha som människa.

För just det som skiljer oss från andra djur är drömmen.  

Drömmen gör mig många gånger mer levande än verkligheten. Det finns ingenting skönare än känslan av det där omöjliga som helt plötsligt blir möjligt. I drömmar är allting möjligt, i fantasin kan jag på ett vis klamra mig fast vid hoppet som ger mig luft när jag inte kan andas, som ger mig syre.

Drömmar är som magi.

Det där som ligger utanför det som vi förstår och som vi skjuter ifrån oss om vi inte kan se till det som faktiskt är vårt inre.

Det är ingenting religiöst i det .

Det är enbart mänskligt.

Varför söker vi oss till det oförklarliga annars?

För i det logiska finns ingen Gud. Och ändå hoppas vi på ett mirakel när dör - istället för att bli en del av jorden och marken - det som förmultnar och försvinner. För utan den drömmen som religionen ger oss, blir vi futtiga och små. Vi kan se någonting större än enbart oss själva.

Och så är det även med alla drömmar.

Jag ser mig själv som en del av en dröm - allt jag drömmer är egentligen en enda dröm.

Jag tror att alla människor använder sina drömmar till att ge sig själv rätten till ett bra liv - och därför blir drömmen det viktigaste vi har.

Därför blir den enda drömmen en väg som leder mig vidare, förbi allt det svåra.

Annars skulle vi leva våra dagar utan mening. Om vi inte ser vad vi kan göra, vad vi önskar, vad vi drömmer, vad vi kan förbättra, vad som kan ge oss glädje - hur skulle vi då orka?"
- Anonym

Av respekt för honom lägger jag inte ut några namn eller dyligt utan låter det vara underskrivet med anonym.

Som säkert många andra också känner till så har man ett stort hinder i livet. Den/de personer som vill en det absolut bästa för en kan också vara just den/de som hindrar en från att åstakomma det bästa med livet. Jag pratar såklart om föräldrar.
Min mamma är en underbar liten mor. Har länge betraktat henne som en av mina bästa kompisar, men tankar har börjat snurra i huvudet på mig. Ska man inte kunna berätta allt för sin bästa kompis? Är det meningen att ens mamma ska vara just mamma och inte bästa kompis och att det är bra att skilja dessa två åt?

Antar att ni som läser inte förstår det minsta av vad jag babblar om just nu så vi drar till med ett exempel.

Hösten 2010, när jag gått ut skolan och flyttar tillbaka till Västerås har jag och min kompis Eleonor beslutat oss för att ta en resa. Route66 för att vara exakt. Och för er som inte vet vad det är råder jag er att gå in på www.route66.se så får ni veta mer där.

Mitt resonemang i det hela är att jag bör ju passa på medans jag är ung och fortfarande kan. Innan jag har fått ordentligt jobb, innan jag har skaffat familj och blir bunden. Jag vill ut och se världen, veta vad som finns utanför Sveriges gränser.
Har många mer saker at säga om detta men lämnar detta nu för att gå till min mammas resonemang.

Min mamma: Hon anser att det är det dummaste jag kan göra. Undermedvetet så lät det nästan som om hon tyckte jag var dum i huvudet. hon vill att jag ska stanna kvar i Västerås, skaffa jobb och binda mig till staden. Har då luskat lite i detta och fått en annan syn på saken. Ett sätt att se på det genom min mammas ögon. Kan det vara så att hon bara vill mitt bästa? Att hon är rädd om mig, och att hon inte vill att det ska hända mig något?
Men allvarligt, jag kan lika gärna bli påkörd av ett fordon, bli rånad eller dödad i Västerås som i något annat land. Nån gång måste man ta lite chanser. Hon sa även att jag är för impulsiv för migg eget bästa. Jag anser då att den egenskapen hos mig själv är en av de bästa jag har. Där har vi starkt åtskilliga meningar.

Vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, kommer åka, bara att inse. Så tänktemig lite såhär. Jag nämner inget om det förrns dagen innan jag åker. Då kan hon inte säga något. Jag planerar och fixar allt själv. Nån gång måste hon förstå att jag inte är en liten flicka längre. Jag är vuxen och kan göra mina egna val. Men hon kan inte släppa mig fri. Finns säkert sätt att säga detta på ett finare sätt, men saken är att jag kan ta hand om mig själv. Och hon vet mycket väl att om jag undrar något eller vill ha hjälp så vet jag att hon finns.

Är det möjligt att genom att vara för mycket "hönsmorsa" kan man göra saker mycket värre än vad det egentligen behöver vara? Känns lite som att det blir som ett stort gap mellan oss som jag inte vet hur man ska fylla. Eller är det bara ytterligare ett steg in i vuxenvärlden?

Någon som har nåt att kommentera om detta? Vore intressant med andra människors syn på saken!



Nu blir det CSI NY och sen blir det sängen för min del. Är så trött efter dagens skola så ni kan inte ana.

Ha de alla så hörs vi vid ett senare tillfälle!